Niklas Strömstedt, vad är det för en typ egentligen? Varje gång jag ser honom i media är det för att han oförättats på något sätt. På varenda bild jag någonsin sett av honom ser han ut som han kommer börja grina vilken sekund som helst. Det är så oerhört provocerande att jag nästan klöks lite när jag sitter här och skriver.
Fast det är klart, han har ju en jävla massa att vara sorgsen över, det får man ju faktiskt erkänna. En halvtaskig karriär som hade sin höjdpunkt i gruppen Triad och därefter endast kunde hittas på Svensktoppens fyrtionde plats där han huserat sedan början på nittiotalet. Bortklippta samtal om sina kvinnoaffärer i SVT’s Stjärnorna på slottet som han så gärna ville ha med. Kanske gråta ut lite om hur hans exfru blev lesbisk. Lida lite i national television.

Han fick ju förstås ett litet uppsving när han gick ut och undertecknade något mossigt upprop mot olaglig fildelning härom året för att sedan omedelbart ertappas med att själv ha en osedlig massa Youtubefilmer han inte har upphovsrätten till på sin blogg. Pinsamt är väl inte ett stort nog ord för att beskriva det, så jag förstår honom. Hade jag haft en så lång streak av jävla otur och dåliga beslut skulle jag nog också se rätt sorgsen ut. Kanske krama kudden i min ensamhet och gråta en skvätt. Gnälla i media om hur jävla svårt det är att försörja sig som artist. Nej, vem försöker jag lura? Det är klart jag inte skulle. Det skulle nog inte ni heller. Någonstans skulle man ju bli tvungen att inse att någon  ändring måste göras. Har du inte sålt en skiva sedan 1991 kanske du bör överväga en ny yrkesbana istället för att gråta i media hur mycket pengar du förlorar på olaglig fildelning. Seriöst, de där femtio kronorna du “förlorade” när någon tysk av misstag råkade tanka ner en av dina sorgliga ursäkter till skivor kan du säkert leva utan.

Niklas Strömstedt, du är nu på min shitlist.