En kollega till mig tyckte det var en bra idé att certifiera sig i Java (som är ett programmeringsspråk för er som inte är insatta i datanördsvärlden). Av någon anledning sa jag att jag tyckte det var en bra idé och gick omgående till min chef och bad honom beställa lämplig kurslitteratur vilket han gjorde. Eftersom jag pluggat Java i två år och dessutom jobbat med det i två år tycker (nåja, tyckTE) jag att jag kan Java. Jag inser nu att jag har så fruktansvärt fel.
Boken jag fick är på drygt 800 sidor. Den går igenom allt som kan tänkas komma på provet. Med boken kommer också en dvd där man kan testa sig själv. Efter att ha läst första kapitlet i boken tänkte jag att jag skulle se vilken nivå jag egentligen ligger på. På ett ungefär. Så jag gjorde det första delprovet och misslyckades fatalt. 75 frågor och jag hade 31% rätt. Vilket betyder att jag hade 69% fel. Man måste ha runt 60% rätt för att gå godkänt så nu undrar jag vad jag egentligen pysslat med i fyra år.
Vi siktar på att göra det riktiga provet i juni. Det kommer aldrig gå. Hör ni mig? ALDRIG!

Nej det gick inte. Axeln är nog paj för alltid and alltid. Ja, såvida jag inte känner för en operation eller något.  Nej tack.

Så vad göra nu då? Jag avskyr att springa men jag gör det i värsta fall. Gym funkar väldigt dåligt också. Det ingår visserligen i mitt simkort så jag kanske får släpa mig dit trots allt. Väldigt synd i vilket fall som helst. Simning var det som funkade liksom.

Jag ångrar:

• att jag var en fegis i början av 2000-talet och inte köpte tonvis av Ericsson-aktier. Då hade jag förmodligen varit miljonär nu. Å andra sidan hade inte den här bloggen funnits då och vad hade ni då gjort? Ingenting.
• alltid att jag aldrig kan gå och lägga mig i tid.
• att jag inte ställde mig i Stockholms bostadskö för tio år sen. För fy fan.

Folk som inte blinkar i rondeller. Seriöst människor, har ni en dödsönskan?

Du som följer den här bloggen har ju märkt att det gått rätt trögt de senaste månaderna. Men nu ska det bli bättring, åtminstone under trettio dagar. Jag snodde en inspirationslista från Miss Muffin som fick den från A.M.O som fick den från Bondhustrun som fick den från Fröken smilla men ursprunget verkar vara Silvias ABC. [Uppdatering: Jag vet inte varför jag trodde att Silvias ABC var ursprunget. Det visar sig förstås att  det startade hos Den där om Jenny tillsammans med Jag i Underlandet och Inte skyldig någon något. Så. Nu är allt väl i världen igen. ]

Idag börjar jag alltså.

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Regeringen vill att det ska bli lättare för polisen att få ut personuppgifter från operatörerna. Istället för att straffet för det misstänkta brottet ska vara minst fängelse för att uppgifterna ska få lämnas ut vill regeringen sänka taket till bötesbrott. Detta innefattar då fortkörning, fildelning, glömt körkortet hemma osv. Förstås lagom tills datalagringsdirektivet (som de lovade dyrt och heligt endast skulla användas till grov brottslighet) införs.

Johan Linander:

– Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna.

Jag förstår ärligt talat inte vad han menar. Det är väl självklart att vi ska ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är? Det är väl självklart att kidnappning inte kan jämställas med fortkörning? Brottet i fråga måste ju vara så grovt att intrånget i privatlivet på något sätt är försvarbart. Jag fattar verkligen ingenting just nu. Har alla våra politiker gått “Integritet for dummies” i Östtyskland?

Media som skriver om saken:

[AB][SR][SVD] [SVT] [DN] [IDG]

Bloggar:

[Kunskapssamhället] [Klamberg] [Integritet och frihet]

Politiskt:

[PP] [Troberg]

Minns ni Levi “Fornminnen” Klausen?

Här är hans bror:

En detaljstudie i vad som kan hända när syskon skaffar barn tillsammans.

Nu har äntligen mitt nya objektiv kommit så nu ska det fotas igen.

Jag sa ju förr att jag skulle fotografera mer. Men nu är det så att jag var tvungen (japp, någon höll en pistol mot mitt huvud) att köpa ett nytt objektiv. Det kommer ta några dagar att komma hit.

Under tiden kastar jag upp en gammal bild i ny tappning. Detta är med fejkad tilt-shift och bilderna blir verkligen as-coola.

Jag vet att jag är rätt dålig på att uppdatera men med tanke på min mikroskopiska läsarkrets så känner jag inte att det ger mig så värst dåligt samvete. Jag ska dock höja ambitionsnivån en aning från och med nu.

Under tiden kan ni ju stödja Mikebikes kamp för att McDonalds alltid ska flurra McFlurryn. Något det slarvas med nu. Gå med i kampen. Stick it to the man.

Kolla in dem. Typ nu.

På Spotify kanske?

Jag kom hem mycket senare än planerat.  Mycket tack vare SL:s policy att fucka så mycket det går med sina kunder.  Det är som en naturlag.

Jag var för en gångs skull tidig till pendeln och snackade med en kompis en stund. När det var en minut kvar knatade jag ner till spåret och när jag är en meter ifrån dörrarna stängs de mer eller mindre framför näsan på mig. Eftersom jag var längst fram gestikulerade jag till det vidriga lilla aset i förarhytten och han ba *:D* och jag ba *:(*

Jag hatar de där jävlarna.

Fy fan, varför gör jag så här?

För ganska prick ett år sen blev jag påkörd av en lastbil på E4:an. Han bytte fil och touchade min bil så den hamnade i spinn rakt över fyra filer E4:a i rusningstrafik.

Det är lustigt vad som händer när ens liv faktiskt är hotat. Tiden från att han körde på mig tills jag satt planterad i mitträcket kan inte ha rört sig om mer än ett fåtal sekunder. Kanske fem. Men jag minns allt, precis som de säger. Jag lade märke till allt. Den skräckslagna kvinnan i den gröna Opeln som bromsade så däcken rykte. Den silverfärgade BMW:n som missade oss med millimetrar och som förmodligen tagit kål på oss om den träffat. Smällen när vi slog i räcket och ljudet av plast, metall och glas som krossas. Hur jag sitter där och försöker begripa vad som just hänt. Att jag verkar leva när jag egentligen borde vara död. Hur radion spelade Black Eyed Peas och jag försökte stänga av den men kunde inte komma ihåg hur.

Efter det börjar allt bli dimmigt. Någon kommer till bilen och säger åt oss att inte röra på oss. “Jag har ringt, ambulans och polis är på väg”. Vi säger att vi mår bra. Hon tror oss inte. Säger att vi är likbleka. Ingen annan stannar. Någon tutar och tycker att vi är i vägen. Sen är polisen där. De undrar hur vi mår och ber oss sedan att flytta bilen från vägen. “Ni stoppar ju liksom trafiken”. Förlåt då för fan men vi har just spelat schack med döden och vunnit. Alright?

Nåväl, nu sitter jag här och kan skriva om det och uppskattar livet mycket mer.

Jag såg just något av det roligaste jag sett på väldigt länge på tv.

Föreställ er följande:

En konsert. Publik som headbangar. En mosh-pit. Dödsmetall. Gitarrister som far runt som galningar. En trummis som bankar på i våldsam fart. Rött, grönt, blått, vitt ljus som far över publiken. Rök.

En indisk sångare.

För er som ännu inte läst något med Mil Millington kan jag ju bara säga åt er att göra det på en gång. Ja, det är en order. Nej, ni kan inte “göra det sen.”

Mil Millington

Ni ska också läsa hans numera nedlagda blogg. Ja, nu alltså. Sätt igång.

Jag har varit på semester de senaste veckorna, det är därför det varit lugnare än vanligt här. Vilket betyder ett inlägg varannan vecka istället för ett inlägg varje vecka. Jo tack, semestern har varit av tillfredställande art. Första två veckorna innebar ju mer eller mindre tropiskt väder och även om sovandet blev något lidande av den svåra värmen får man ju ändå anse den delen av semestern som synnerligen lyckad.

Men nu är jag alltså mitt i den sista veckan och den är ju skittråkig. Hela sista semesterveckan är ingenting mindre än en lång söndag där man blir kontinuerligt mer låg för att jobbet hägrar. Dygnet måste vändas tillbaka och nattliga tv-serier man följt måste laddas ned istället. Nu verkar det som att jag hatar mitt jobb men det stämmer inte. Jag tycker jobbet är ganska roligt men seriöst, att jämföra jobbet med semester är ju ett uppdrag i futilitet.

Det värsta är väl det här med att börja gå upp tidigt på mornarna. Vad gör man klockan åtta en onsdagmorgon när man har semester? Förslag? Någon? Jag tror jag talar för oss alla när jag säger “Ingenting”. Ingen annan är ju uppe vid den oheliga tiden på dygnet. Inte ens tv:n. Den visar istället något förinspelat reklaminslag på fyra och en halv timme som handlar antingen om magar som magiskt blir platta på bara tre timmar eller knivar som är så vassa att man kan skära igenom en hammare med dem. Syfte oklart. Så jag sätter mig ned med en kopp kaffe på balkongen och försöker “njuta och bara vara” som jag har hört att folk säger. Efter ungefär runt trettio sekunder träder lätt ADHD i kraft och efter en minut är kaffet slut och jag har full-on DAMP.

Det finns ingenting att göra åt det här tillståndet förutom att säga upp sig från jobbet och “ta semester på obestämd tid” så att säga men det är ju å andra sidan inget riktigt alternativ. Jag ska genomlida den här söndagen och sen sätta mig ner på måndag och vara ganska glad för att jag har ett jobb jag gillar.

Jag tappade min iphone på midsommarafton. Tjoff, i asfalten med glassidan ned. Sen trampade jag på den.
Ni undrar säkert varför. Jag med.