Den här veckan består av jobb och lite mer jobb. Träningen ligger nere på grund av skadad axel så jobbet får mer utrymme. Ja, och försöka få klart golvet i sovrummet förstås. I söndags tröttnade jag slutligen på att trampa runt på instutitionsfärgade linoleummattor som min hyresvärd behagat installera i lägenheten och började titta på alternativ. Naturligvis får man inte lägga in nya golv egentligen men det är väl inte värre än att jag tar bort det när jag flyttar. I allafall, eftersom jag inte tänker bo i just den här lägenheten speciellt länge (tror jag) tänkte jag att ett billigt golv från Ikea räcker gott och väl. Efter lite bläddrande på Ikeas hemsida hittade jag det här golvet för det obefintliga priset av 69kr kvm. Jag vet, man får vad man betalar för. Men med tanke på att jag tänker slänga det när jag flyttar så passar det alldeles perfekt. Plus att jag med största sannolikhet kommer klanta mig ett antal gånger och bli tvungen att köpa mer golv. Då känns det bättre att lägga ut 160 kronor per nytt paket istället för de horribla priser jag sett på andra ställen (run 800kr kvm. Not in this lifetime).

Jag hade lite bilder på hur långt jag kommit men på något sätt har jag lyckats radera dem ur telefonen så jag får ta nya och uppdatera när jag kommer hem.

Jag har inte så ofta någon väska men de gånger jag har det är nog när jag antingen har matlåda till jobbet eller när jag ska träna. När jag har matlåda ned mig består innehållet i väskan av just matlådan och samtidigt också telefoner, nycklar, plånbok och annat skräp jag passar på att klämma ner. Vid träning gäller handduk, speedos(alltså, jag simmar ju. Det är verkligen inte ett fashion-statement) och simglasögon. Och plånbok, nycklar, telefoner och annat skräp jag passar på att klämma ner.

Jag har massor av syskon. Jag tänker inte gå in på alla komplicerade familjeband, det tar för lång tid att förklara.

Jag har:

1 “Hel”-syster (34)

3 “Halv”-systrar (17, 24, 26)

1 “Halv”-bror (24)

1 Styvbror (36)

Sex syskon sammanlagt, dock i två olika familjer. Eftersom jag valt att flytta bort från hemstaden träffar jag dem ganska sällan tyvärr.

Jag har lite olika relation till dem alla. Mina bröder träffar jag nästan aldrig längre. Min styvbror och jag var ganska nära innan jag flyttade till Stockholm men nu träffas vi väldigt sällan. Min halvbror träffar jag i stort sett bara på födelsedagar och högtider. Jag flyttade hemifrån när han var ganska liten och vår kontakt har nog alltid varit ganska sporadisk.Styv

Mina halvsystrar har jag också alltid haft dålig kontakt med. De växte upp utomlands och jag träffade dem i stort sett bara på sommaren när vi åkte dit och hälsade på. Nu träffas vi lite oftare men det är också mest födelsedagar och högtider.

Min äldsta syster (som är den hela) hade jag först bra kontakt med under uppväxten och sedan förlorade vi kontakten under tonåren när hon flyttade hemifrån tidigt.  Vi återupptog kontakten samtidigt som hon träffade sin nuvarande man och nu är vi ganska nära. Vi träffas någon gång i månaden eller så.

De jag själv känner mig närmast är nog alla mina systrar. Vid delar samma typ av humor till vår egen stora förtjusning och till alla andras förfäran. Min svåger suckar mest och skakar på huvudet när vi alla hamnar i samma rum. Det är alltid roligt att träffa dem och även om vi inte växt upp tillsammans har vi väldigt mycket gemensamt (många “moments” där vi gör bort oss, gör illa oss eller bara klantar oss. Det är ett familjedrag).

Jag kan inte skylla på något eller någon när det kommer till varför jag har så dålig kontakt med mina syskon. Det är något som hänt långsamt under ganska många år av olika anledningar. Med det här inlägget blev jag tvungen att tänka efter lite och jag har beslutat mig för att ändra på det. Jag ska göra en ansträngning för att få en bättre kontakt med dem.

Jag är inget modelejon direkt och mitt klädval kan variera våldsamt åt alla håll. Ibland lite åt indiehållet, ibland (men oftast på jobbet) kostym, ibland lite mer rockigt, ibland bara helt vanligt. Förmodligen aldrig “modernt” i allafall. Idag till exempel hade jag en grårutig skjorta, mörkblå jeans och adidasskor. Igår kostymbyxor, svart skjorta, v-ringad tröja och “kostymskor”. Jag har verkligen ingen egen stil och jag vetefan om det är så viktigt heller. Varför begränsa sig? Måste man verkligen visa någon typ av grupptillhörighet med sitt klädval? Är jag “Direktör Odebo” för att jag har kostym? Eller är jag Nicke ‘Dräggel’ Odebo när jag har svarta tighta jeans? Näe, inget av dem förstås.

Det är det jag tycker bäst om att ha blivit “vuxen”. Jag sätter på mig vilka kläder jag vill och skiter i vad andra tycker.

Vad jag tror på alltså. Eftersom jag är en tänkande människa [konstpaus medan ni slutar skratta] tror jag inte på någon gud eller religion överlag. Ni religiösa får ursäkta men jag tycker det är galenskaper.

Jag tror på – i tre korta ord -  respekt, medmänsklighet och rättvisa. Med andra ord allt SverigeDemokraterna motsätter sig.

Jag kanske också tror på Darth Vader.

Ett bra “moment” är när jag klev av planet första gången jag åkte till USA. Jag var tolv och min syster tio och vi släpptes iväg ensamma över Atlanten för att hälsa på vår pappa som bodde där. Vi drev flygvärdinnorna till vansinne under flygturen genom att trycka på assistansknappen oftare än vad som är brukligt för att fråga banala saker som “Vad är klockan?” och “Hur långt är det kvar?”.

Att sedan kliva av planet var fantastiskt. Som en annan planet. Vi var nästan osäkra på om luften skulle vara “samma” som i Sverige, det kändes så långt bort. Alla pratade engelska och utanför stod gula taxibilar i amerikanskt format. Det var precis som på tv.

Ett annat “moment” är när jag fick mitt körkort och plötsligt hade tillåtelse att köra bil helt ensam. Jag kände mig som en brottsling de första turerna. Tänkte att snart kommer någon komma på mig, säga att ett misstag har skett och ta tillbaka körkortet. Men jag fick köra vidare.

Min bästa vän när jag gick på lågstadiet hette Mikael. Han bodde några gator bort och vi gick i samma skola. Hur det kom sig att vi blev vänner minns jag inte men så var det. Eller rättare sagt, jag minns inte så mycket överhuvudtaget från den tiden. Vad jag minns är att han och hans familj flyttade till en mindre ort efter ett par år och min familj bestämde sig för att göra det samma. Och även om det är en historia för en annan dag kan jag ju bara säga att det var rätt värdelöst.

Micke och jag umgicks ett tag till efter det  men efter ett tag slutade vi och genom hela skoltiden i först byhåla ett och senare byhåla två sågs vi i stort sett aldrig förutom just i skolan någon gång ibland. Efter gymnasiet fick jag redan på att han och hans pappa dött i en trafikolycka.

Den här skulle ju egentligen skrivits igår så jag beskriver helt enkelt gårdagen.

Dagen började helt enkelt med att jag vaknade av att Hedvig satt med nosen fem centimeter från mitt ansikte och försökte med viljekraft få mig att fatta att hon ville gå ut. Det lyckades. Jag släpade mig ur sängen och hon gick ut med mig mer än tvärt om. När jag försöker väcka henne ska det morras och tjuras men när det är tvärtom förväntas det att jag ska studsa upp glad som en lärka och dansa ut i regnet med henne. Hon accepterar inget annat.

När jag kom tillbaka var jag tvungen att värma upp mig med en lång dusch och en kopp kaffe innan dagens projekt gjorde sig påmint (påminnt? påmunnet?). Operation Lägenhetsstäd. Alltid lika roligt förstås. Speciellt på söndagar när man egentligen inte alls vill slänga sig i soffan och sura över att måndagen närmar sig. Hedvig “hjälper” gärna till också vilket alltid förlänger städtiden. Det är förstås uppskattat.

Efter städandet fick jag dock äntligen slänga mig i soffan ett tag innan det var dags för bio. Såg “The social network” på Skandiateatern (tror jag den heter?). Gillar biografen och filmen var också helt ok. Bättre än jag förväntat mig faktiskt. Inser förstås att mina egna webentrepenörplaner kanske behöver lite mer tid än vad jag hittills lagt på dem. Men efter som jag inte är en manisk programmerare med Asperger som Herr Zuckerberg lär jag nog aldrig bli någon webmiljardär. Miljonär räcker gott för mig. Man ska inte vara girig.

Så det var min dag, i kort.

Ligger lite efter så idag kommer det nog tre inlägg om jag hinner.

Min definition av kärlek:

Änglamat

Jag äter i stort sett aldrig frukost. Möjligtvis får jag i mig en kopp kaffe men första måltiden är lunch. På jobbet äter jag oftast lunch vid elva så jag klarar mig fint utan frukost.

Jag jobbar i Kista och för det mesta äter jag på Kista centrums Food Court och då kan det bli iranskt, grekiskt, thai, italienskt, kinesiskt eller bara vanliga hamburgare. Men vissa månader – som den här – blir det bara för dyrt och jag måste göra matlådor istället. Idag hade jag följaktligen matlåda med mig och i den var det Pusta (fortfarande hemligt). Vilket var samma som jag åt igår faktiskt men det är inte möjligt att bli trött på Pusta. Jag försöker oftast hålla mig ifrån att äta något mellan måltiderna men kaffe eller te använder jag flitigt och hela tiden.

Ikväll kommer det bli entrecote med en avokadosallad.

The end

Mina föräldrar har varit skilda så länge jag kan minnas mer eller mindre. Jag var nog tre eller fyra när det skedde. Naturligtvis finns väl vissa minnen av det kvar men det är ytterst få. Jag och min syster var vecko/helg-barn ett tag tills min far flyttade utomlands och vi blev kvar i Sverige med min mor och hennes nya man.

Att de skiljde sig förvånar nog ingen som känner dem. Två fullständigt olika människor med helt olika ambitioner.

Min far är en  föredetta ingenjör som från dag ett haft ambitionen att nå övre medelklass med tillhörande villa med pool, segelbåt och dubbelgarage.  Vilket  han också lyckats med. Han är inte speciellt högljudd och utsvävande utan tar det mesta med ro. Tyvärr har det göteborgska arvet begåvat honom med ett outömligt förråd av ordvitsar av skiftande kvalité något han ofta och gärna plågar övriga i familjen med.

Min mor å andra sidan har vad jag vet aldrig strävat efter att göra någon klättring i klasstrappan. Hon är ljudlig och utsvävande och jag har en otäck känsla av att Buskis med Stefan och Christer är hennes melodi. Höga skratt, ljudliga diskussioner och fäktande armar skulle nog beskriva henne väl.

Jag har sporadisk kontakt med dem.

Jag tänker medvetet välja att tolka rubriken på ett annat sätt än det som avses. Det här är helt enkelt inte den typen av blogg.

Det finns ju en massa olika “first loves” egentligen. Naturligvis den mest uppenbara men också i en massa andra områden. Ta mat till exempel. Vet inte hur det är med er men jag minns i allafall den där första maträtten som var så mycket bättre än all annan mat man tidigare ätit. Den där rätten som man helst ville äta varje dag om man bara kunde och fick. Den som fick de andra maträtterna att verka ganska tråkiga och alldagliga i jämförelse.  I mitt fall var det Pusta (Kan tyvärr inte gå in närmare på vad det är, familjehemlighet) tätt följt av Änglamat (också hemligt) och köttbullar med makaroner. Alla tre är fortfarande väldigt högt upp på listan av favoriter. Om inte högst upp.

Resemål. Jag har gillat att åka till en massa ställen men “first love” måste nog vara USA när jag var tolv. På den tiden tyckte jag USA var det bästa som hänt världen sen skivat bröd. Landet Macahans, Star wars, kobbojsare och indianer, ninjor (jaja) och gangsters kom från. Det var ju något oerhört att få sätta fot på amerikansk mark. Alla pratade ju precis som på film!

Humor. När jag upptäckte sarkasm och ironi var det som en helt ny värld öppnade sig. Cynism fick legitimitet. Fjärthumor i all ära men sarkasm är den intelligente människans humorform. Det fanns ingen väg tillbaka efter det. “Fawlty Towers” tog över, buskis fick lämna scenen. Jag var nog någonstans mellan tio och tolv och överanvände mina nya humorkunskaper i ett samhälle där höjden av humor var när någon kissade i en ölburk och gav den till någon annan och påstod att det var öl. Eller att någon var ful.

Tv. Första riktiga kärleken måste ha varit Familjen Macahan. Råtuffa cowboys med fransiga läderkläder och knivar och sixshooters. Indianer med pilbågar.  Jag var minst sagt fängslad. Till mitt försvar måste jag också säga att på den tiden var SVT det man hade att tillgå i tv-utbud. Ettan och tvåan. Indianer och cowboys var innan Macahan något man möjligtvis kunde fått se på bio någon gång och plötsligt fanns det på tv. En gång i veckan!

Musik. Jag kan nog inte säga någon speciell musik eller grupp. Musik överlag har varit (och är) väldigt stort i min familj och jag och mina syskon blev från början matade med alla möjliga sorters musikstilar och instrument. Så musik  är en första kärlek som aldrig kommer svalna. Jag kan inte föreställa mig ett liv utan musik.

Det finns ju som sagt massor av mer eller mindre viktiga “first loves”. De ovan är väl några av dem som ändå varit minnesvärda och som i högsta grad fortfarande är levande och sparkande. Första kärleken i ordens egentliga betydelse behåller jag för mig själv.

- Vi sitter här med Niklas som har bloggen TehBloggblogg. Hej Niklas.

- Hej hej.

- Roligt att ha dig här. Hur känns det?

- Vansinnigt trevligt att vara här förstås. Det känns mycket bra. Nervöst.

-  Det är väldigt många som frågat oss hur gammal du är egentligen. Baserat på innehållet i din blogg verkar de flesta vara rörande överens om att du är någonstans i tonåren. Stämmer det?

- Ehnej. Nej, inte alls. Jag är nog tyvärr bara så pass barnslig. Jag är gammal nog att kunna ha barn i tonåren. Alltså, jag har inte barn i tonår..

- Ok, tack. Ett enkelt ja eller nej hade räckt. Hur gammal är du? En siffra blir bra.

- Trettioplus. Plus.

- Mhm. Otroligt.

- Tack.

- Moving on.. Du har en viss dalmålsdialekt. Kommer du från Dalarna?

- Alltså nej. Jag kommer inte från Dalarna alls. Västmanland är närmare sanningen.

- Närmare sanningen? Vad är sanningen då? Mer exakt?

- Ehja, det är ju Västmanland då. Men jag är stockholmare sen tio år tillbaka ungefär.

- Ok. Ännu en turist i storstan alltså. Härligt. Vi får inte nog av dem.

- Vafa…

- Ok! Jobb! Jobbar du med något? Ja, förutom bloggen alltså. HAHA.

- Jajo jag jobbar med något förutom bloggen. Systemutvecklare är väl titeln.

- ZZZZZZZ åh förlåt jag somnade  visst. Inte meningen. Systemutvecklare säger du. Rena rama Skinnarmo alltså. Vansinnigt fascinerande. Vi får väl helt enkelt bara vänta på din självbiografi som torde vara något utöver det vanliga. Är du nöjd med ditt jobb?

- Ja. Jag är nöjd. Faktiskt. Och jag uppskattar inte dina insinuationer.

- Insinuationer? Jag ber om ursäkt. Jag menar verkligen ingenting illa.

- Ok. Det är ok.

- Så datanörd säger du! Vad gör en sådan på fritiden? Dricker joltcola och spelar WoW? Höhö.

- Datanörd!? Det är jag väl int..eller jo det är jag väl men jag tycker nog att jag är mer än så. Jag fotograferar, spelar gitarr, tränar..

- Tränar! Bra där. I din ålder behöver man hålla i gång så man inte stelnar helt. Speciellt när största delen av dagarna spenderas framför en datorskärm. För att inte tala om när du är på jobbet! Hahaha i crack myself UP!

- Ok tack för mig. Nu vill jag nog inte vara med längre. Jag går nu.

- Nämen vänta! Hörru, jag har mer frågor! Schysstarå. Jag kan vara proffsig. Hallå?

- …..hallå?

- …hoho..?