De senaste veckorna har varit helt galna när det kommer till jobb och förutom att jag varit på en stor företagsfest (jobb förstås) har min fritid bestått av att sova och ta igen mig för kommande arbetsdagar. Dock har jag lyckats vara med och fota på dels jobbet och även företagsfesten vilket är najs. Jag får tyvärr inte publicera de fotografierna eftersom det är jobbrelaterat men det gör inte så mycket. Det är mest övningen jag behöver plus att det är rätt kul. Dock skulle det ju vara väldigt roligt att kunna visa upp lite alster så jag måste nog helt enkelt bara ge mig ut på stan och be om lov att fotografera folk. Inte fullt så kul. Anyway.
Jag springer fortfarande. Och jag är en snabb jävel.
Kan ju bara meddela att jag sprungit en mil igen. Japp.
Mina hälsenor meddelar att det ska jag ge fan i. Mina smalben instämmer allvarligt. Och ena höftmuskeln hytter upproriskt med nävarna.
Jag hade egentligen tänkt att ta det mycket lugnare men det var omöjligt. Myggen. Åh myggen. Det fanns miljarder av dem. Varje gång jag försökte ta det lugnare överföll de mig i flockar om tio tusen så det enda som fungerade var att springa fortare. Och svälja dem istället. Jag var faktiskt hyfsat mätt när jag kom fram. Skitäckligt.
Idag simmar jag istället. Det finns inga mygg i simhallen. Bara pensionärer och småbarn. Och de är assvåra att svälja.
Jag har vilat från träningen ett par veckor för jag drog på mig en inflammation i mitt ben som bara vägrade ge med sig. Idag var det dock dags att ge sig ut igen. Jag tänkte förstås att två veckors vila stärkt kroppen och att jag nu var redo att gå för fullt vilket jag också gjorde. I en kilometer. Sen tog det slut. De kvarvarande fyra kilometrarna bestod av mycket plåga, enfaldigt förbannade mot skyarna, svordomar och ansträngd andning. Jag läste någonstans att du ska kunna konversera under ditt löparpass, annars springer du för fort. Jag tror jag hittat ett till tecken på att jag springer för fort. Endast inandningar. Jamen precis. När kroppen behöver så panikmycket luft att man inte har tid att andas ut. Så ungefär kändes det idag.
Två veckors vila är verkligen döden för konditionen. Jag börjar till och med tro att lördagens vin, öl, den där enstaka vodka/lime:en samt en cigarr modell medelstor har något med saken att göra. Men det låter väl lite väl jävla foliehatt ändå.
Jag har sprungit en mil och jag lever! Men inte nog med det. Jag sprang en mil på 54 minuter. IN YO FACE NI SOM INTE TRODDE PÅ MIG!
(Mest jag själv)
Mina vänner.
Det kanske är slut på bloggen nu. Är det så att det inte kommer några nya inlägg beror det på att de hittat mitt mumifierade lik i träskmarkerna runt löparspåret och som ni alla vet kan inte mumifierade lik springa (vem som helst som sett Mumien kan bekräfta detta. Han haltar mest omkring. Ungefär som jag).
Vadan detta undrar ni kanske? Du har väl sprungit förr Niklas? Ja, absolut. Men aldrig en mil. Och idag är det dags.
Så nu när jag är igång med löpning istället för simning tänkte jag som vanligt ta mig vatten över huvudet (oh, I crack my self up. I really do). Men skämt å sido. Midnattsloppet tänkte jag springa. Så det är en mil och sådär. Hittills har jag lyckats springa fyra kilometer. Och en mil är fyra kilometer. Och sen fyra kilometer. Och sen två till. Så jag tänker att om det är bara nedförsbacke kan det gå vägen. Om det inte är det kommer ni läsa om mig i tidningarna dagen efter. “Man kaskadkräktes över publiken under Midnattsloppet. Efter tvåhundra meter”
Jag måste ju göra någonting medan jag väntar på att axeln ska bli bättre alt. ramlar av så jag har köpt nya löparskor och begett mig ut i löparträsket. Idag sprang jag till exempel fyra kilometer. Ja, utan att gå. Nej, inga spyor. Och jag gillar inte vad ni inseminerar.
Det är agility på Eurosport. Jag tittar på Hedvig med höjda ögonbryn. Hon låtsas som det regnar.
Så eftersom simningen inte funkar för tillfället bestämde jag mig för att ta upp löpningen ett tag, antingen tills axeln är bra eller tills jag kommer på något annat att göra.
Jag har just kommit tillbaka från en fyra kilometers tur med Hedvig. Medan jag står och hulkar efteråt och samtidigt försöker se oberörd ut vill Hedvig “LEKA MED BOLLEN!!!!”‘
