Jag planterade ärtor i våras och de gav väldigt lite måste man ju säga. Några få ärtor. Goda visserligen men ändå under alla förväntningar. De satt där och vägrade producera trots sol, fin jord, vatten och allmänt mysig miljö. Sen dog de. Vad jag än gjorde med dem så vissnade de och gav mig ett stort fulfinger i processen. Här skulle inte ätas några ärtor. Här skulle det minsann inte växas ett dugg. Istället såg min balkong ut som om någon dumpat radioaktivt avfall på den. Ärtorna tog kollektivt självmord.
Såg det ut som.
Nu är det december och allt som varit levande har dött. Träd, buskar, gräs, blommor. Allt har dött. Då får jag se det här på balkongen:
Levande sockerärtor
En fullt levande ärtranka i början av december. Tittar man närmare ser man att den även har knoppar som kommer bli till blommor. Det är som om de spottar mig i ansiktet. Ett oerhört hån. De trivs bättre i ett regnigt och mörkt december än under min ömma omvårdnad i sol och värme.
Men igår snöade det och idag är det minusgrader ute.
SO WHO’s LAUGHING NOW!
