För ganska prick ett år sen blev jag påkörd av en lastbil på E4:an. Han bytte fil och touchade min bil så den hamnade i spinn rakt över fyra filer E4:a i rusningstrafik.
Det är lustigt vad som händer när ens liv faktiskt är hotat. Tiden från att han körde på mig tills jag satt planterad i mitträcket kan inte ha rört sig om mer än ett fåtal sekunder. Kanske fem. Men jag minns allt, precis som de säger. Jag lade märke till allt. Den skräckslagna kvinnan i den gröna Opeln som bromsade så däcken rykte. Den silverfärgade BMW:n som missade oss med millimetrar och som förmodligen tagit kål på oss om den träffat. Smällen när vi slog i räcket och ljudet av plast, metall och glas som krossas. Hur jag sitter där och försöker begripa vad som just hänt. Att jag verkar leva när jag egentligen borde vara död. Hur radion spelade Black Eyed Peas och jag försökte stänga av den men kunde inte komma ihåg hur.
Efter det börjar allt bli dimmigt. Någon kommer till bilen och säger åt oss att inte röra på oss. “Jag har ringt, ambulans och polis är på väg”. Vi säger att vi mår bra. Hon tror oss inte. Säger att vi är likbleka. Ingen annan stannar. Någon tutar och tycker att vi är i vägen. Sen är polisen där. De undrar hur vi mår och ber oss sedan att flytta bilen från vägen. “Ni stoppar ju liksom trafiken”. Förlåt då för fan men vi har just spelat schack med döden och vunnit. Alright?
Nåväl, nu sitter jag här och kan skriva om det och uppskattar livet mycket mer.
2 Comments
Jag förstår mig nog inte på folk tror jag. Tydligen är sådant där vanligt förekommande av allt att döma.
Tack för kommentaren i alla fall och tack för det utmärkta musiktipset i ditt sista inlägg för evigheter sen (fast nyss för mig).
När jag satt i framsätet på en ambulans klockan sju om morgonen och storgrät, eftersom min syster låg på båren där bak och fick syrgas (?) av två ambulansförare och jag visste inte om hon skulle överleva. Då bankade en tant på rutan och signalerade att ambulansen stod i vägen och hon skulle till jobbet. Jag blev först överraskad, sedan så jävla arg. Bara tittade på henne med min värsta mördarblick, rörde inte en min. Så hon gick. Men hon kom tillbaks lite senare, tänkte kanske att jag inte uppfattade vad hon menat. Men då lyfte jag långfingret och höll det i luften tills hon hade läst på mina läppar: “I-D-I-O-T”. Då blev hon förnärmad! Som om det var jag som var oförskämd!
Folk tutade för att ni var i vägen!?
Blir arg bara jag tänker på det!
Men tack för dina fina kommentar. Det var egentligen det jag ville säga.