Jag såg just något av det roligaste jag sett på väldigt länge på tv.
Föreställ er följande:
En konsert. Publik som headbangar. En mosh-pit. Dödsmetall. Gitarrister som far runt som galningar. En trummis som bankar på i våldsam fart. Rött, grönt, blått, vitt ljus som far över publiken. Rök.
En indisk sångare.
För er som ännu inte läst något med Mil Millington kan jag ju bara säga åt er att göra det på en gång. Ja, det är en order. Nej, ni kan inte “göra det sen.”
Ni ska också läsa hans numera nedlagda blogg. Ja, nu alltså. Sätt igång.
Jag har varit på semester de senaste veckorna, det är därför det varit lugnare än vanligt här. Vilket betyder ett inlägg varannan vecka istället för ett inlägg varje vecka. Jo tack, semestern har varit av tillfredställande art. Första två veckorna innebar ju mer eller mindre tropiskt väder och även om sovandet blev något lidande av den svåra värmen får man ju ändå anse den delen av semestern som synnerligen lyckad.
Men nu är jag alltså mitt i den sista veckan och den är ju skittråkig. Hela sista semesterveckan är ingenting mindre än en lång söndag där man blir kontinuerligt mer låg för att jobbet hägrar. Dygnet måste vändas tillbaka och nattliga tv-serier man följt måste laddas ned istället. Nu verkar det som att jag hatar mitt jobb men det stämmer inte. Jag tycker jobbet är ganska roligt men seriöst, att jämföra jobbet med semester är ju ett uppdrag i futilitet.
Det värsta är väl det här med att börja gå upp tidigt på mornarna. Vad gör man klockan åtta en onsdagmorgon när man har semester? Förslag? Någon? Jag tror jag talar för oss alla när jag säger “Ingenting”. Ingen annan är ju uppe vid den oheliga tiden på dygnet. Inte ens tv:n. Den visar istället något förinspelat reklaminslag på fyra och en halv timme som handlar antingen om magar som magiskt blir platta på bara tre timmar eller knivar som är så vassa att man kan skära igenom en hammare med dem. Syfte oklart. Så jag sätter mig ned med en kopp kaffe på balkongen och försöker “njuta och bara vara” som jag har hört att folk säger. Efter ungefär runt trettio sekunder träder lätt ADHD i kraft och efter en minut är kaffet slut och jag har full-on DAMP.
Det finns ingenting att göra åt det här tillståndet förutom att säga upp sig från jobbet och “ta semester på obestämd tid” så att säga men det är ju å andra sidan inget riktigt alternativ. Jag ska genomlida den här söndagen och sen sätta mig ner på måndag och vara ganska glad för att jag har ett jobb jag gillar.
Det verkar råda en allmän koncensus att värmen är för mycket och jag ser till och med önskemål på Facebook om regn och annat skit. Jag tycker ni är helt galna. Har ni redan glömt den gångna vintern? Mörkt klockan tre, -27 på termometern och fyra meter snö? Skrapa rutorna varje dag, halka, iskalla tår?
Kör på! säger jag. Ös på med värmen och solen. Hoppas det varar för alltid. Sverige har åt helvete för lite palmer till exempel.
