Jag har en lallande pianoidiot till granne. Bokstavligen lallande. Först trodde jag att det var ett barn som fått en keyboard av sina föräldrar och som nu gick loss på det med största entusiasm sådär som bara barn kan. Sedan började jag lyssna på urvalet av låtar som så konstnärligt framförs på nätterna, hela helgerna och tydligen varje gång jag gör någonting ljudrelaterat. Det är väldigt mycket Lady Gaga och annan liknande pop fast i ett tyskt marschtempo. Det är som att Goebbels fått tag på ett piano och bestämt sig för att skapa sin egen disciplintolkning av “Poker face”.

Och sen lallandet förstås. Som om det inte räckte med högljudd marschpop har killen i fråga bestämt sig för att krydda upplevelsen med inslag av “sång”. Denna tyska fyrtiotalsvariant av Basshunter går loss på låtarna som en Bayersk Pavarotti som inte kan orden. “RARA AAAA ROMMAROMMAMMA GAGAOHLALAAA..Eh..eh..LALALALLLAALLA!!”. Allt medan jag sitter i min lägenhet och pyr och helst bara vill gå upp och strypa honom med sina egna lederhosen. Självklart gör jag inte det. Jag sitter i min lägenhet och önskar brinnande att Usama ska köra in en Cessna genom hans fönster. Jag knyter näven och riktar den mot taket på bästa surgubbevis men självklart kommer ingenting att hända. Jag kommer aldrig gå upp dit och örfila honom till sans.

Men jävlar om jag inte borde skriva en arg lapp.

Jag kanske börjar bli alldeles för jävla gammal, det är inte omöjligt. Kanske har jag då tjänat ihop till ett visst mått med gnällpoäng. Jag tänkte göra av med några av dem.

Alltså nu vet jag inte säkert vad Kalle Anka-tidningen har för målgrupp men jag känner mig ändå ganska säker på att de siktar på lite lägre åldrar. Säg runt 10 år? Kanske lite yngre till och med? Jag får en känsla av att den riktar sig mot barn i första hand i allafall. Så min fråga till er som är föräldrar är väl egentligen: Är det här ok?

Köp en Kalle Anka och starta ditt spelberoende tidigt

Eller är jag bara en jävla retarderad moralgubbe?

En idiot upphör aldrig att vara en idiot. Han eller hon blir bara bättre på att dölja det.

Allas vår Paolo “Kungen av Kungsan” Roberto har dock uppenbara problem med själva döljandet men han har väl egentligen aldrig försökt heller. Han är ett jävla mongo precis som han alltid varit.

41 år gammal och han kan inte tåla att bli nerbrottad i ett skojbråk av en sextonåring. Direkt visade sig sextonåriga Paolo och alla som sett “Stockholms natt” känner igen beteendet. Det är bara Kapten Krok-håret som fattas. Hans förklaring till det hela? “Det brast för mig”.

Som sagt, en idiot förblir en idiot.

Snö igen. Det känns som vi är utsatta för ett grymt skämt. Lite sol, lite värme, lite fågelkvitter och HAHAHA SNÖ!!

Väldigt roligt.

Jag tror “ägd” är ordet jag söker.

När fan blev modebloggar populära?

Jag är inte fruktansvärt kräsmagad men vissa saker får mig att flippa ur totalt.
En av de sakerna är långa tånaglar. Inte nog med att det ser äckligt ut och känns ännu vidrigare, det visar också på att personen ifråga inte bryr sig om sig själv och speciellt då sin hygien. Jag tror med bestämdhet att en person med långa tånaglar inte byter underkläder varje dag, aldrig tvättar händerna efter de varit på toaletten, borstar tänder endast på lördagar och/eller när det vankas sex. Vilket förmodligen är sällan till aldrig.

Ni förstår säkert därför min totala förskräckelse när jag blev rispad av en gubbes tånaglar när jag simmade sist. Och när jag säger rispad menar jag egentligen knivad. I låret. Ett tydligt rött streck syntes i flera timmar och bara gud vet vilka bakterier/svampar/virus som festade i såret. Att hitta jod vid den tiden på dygnet var förstås lönlöst så skrubbande med tvål fick helt enkelt duga även om det inte kändes riktigt bra. Nu hann jag aldrig se nageln i fråga för jag sprang praktiskt taget på vattenytan för att komma undan Edward Scissorfeet men jag är övertygad om att det var en sån tjock, gul och riktigt svampig nagel. Jag ryser fortfarande och mitt lår värker som Frodos sår efter han blivit huggen av den där spökkungen. Det kommer aldrig riktigt läka.

Den här bloggen alltså. Jag känner att den spårat ur.  Den har blivit ett monster. Pressen är så oerhört stor att prestera. Jag kan inte sova om nätterna. Tänker bara på vad jag ska skriva.

Or not.

Hon heter Hedvig. Jag är inte en “hundägare” i ordets rätta bemärkelse. Vet du inte vad jag menar så är du med största sannolikhet en. Jag kommer inte ägna speciellt mycket bloggutrymme åt hundkraken så sug åt er.

Hedvig är väl som hundar är mest. Intelligent när det kommer saker som innefattar mat eller bus. Fullständigt befriad från intelligens, hörsel, syn och känsel när det kommer till saker som innefattar en dusch eller en kloklippare. Det roligaste med henne är dock de stunder när hon visar sitt rätta jag. En hunds vardag består ju väldigt mycket av att fjäska (för mig eller vem som helst med godis), ignorera (mig eller vem som helst som inte har godis) eller leka. Alla dessa aktiviteter är spel för gallerierna där hunden ganska tydligt går in i en roll speciellt anpassad för situationen. Man ser helt enkelt inte en hunds riktiga personlighet speciellt ofta. Hedvig visar den bara när något oväntat händer och då ser man vad hon är för skum typ egentligen.

Idag hade vi dragkamp med ett rep i soffan. Jag drar åt ena hållet, hon åt andra. Jag morrar och visar tänderna och hon spelar glatt med. Plötsligt tar soffan slut och halva hunden glider över kanten medan den andra halvan kämpar för att ta sig upp igen. Efter hon förskräckt tagit sig över kanten vänder hon sig om och stirrar på den som om hon ville säga: VAD ÄR DET HÄR?! FULLSTÄNDIGT LIVSFA….JA HAHAHA NU SKRATTAR VI ÅT HUNDEN SOM NÄSTAN RAMLADE NER OCH DOG! Eftersom jag vid det här laget ylade av skratt gick hon martyriskt till sängen och lade sig igen.

Nu vägrar hon att titta på mig. Jag försöker busa med henne men hon suckar bara och vänder sig om. Jag gav henne godis och den åt hon men med ryggen mot mig.  Sen tillbaka för att sura.

Här är hennes bästa ignorerande:

Sour dog sez: I no speekin to u

Här är hon efter att jag petat henne i sidan i en kvart:

Couch dog iz not amusd

Och här är är normaltillståndet:

Pirate dog, yaaar doin' it rrrreight