På riktigt. Vad är det för retarderade personer som envisas med att cykla till jobb/skola/vårdhem (take your pick) i det här vädret? Hur resonerar de egentligen?
“Få se nu, jag har buss, tunnelbana, pendeltåg, cykel och bil till mitt förfogande, det snöar som fan ute. Hur ska jag ta mig fram idag?”

Och uppenbarligen vann cykeln. Sånt gör mig sur hela dagen.

Tiderna jag simmar på är samma tider som simklubben tränar på. Egentligen skulle jag kunna sluta skriva här eftersom föregående mening talar för sig själv.
Ni fattar va? Att simma som om livet hängde på det i motionärsbanan och samtidigt bli omsimmad av dårarna i simklubben skapar ju enbart dålig stämning i hela simhallen. Det som retar mig mest är väl hur till synes oberörda de är efter att ha simmat i full hastighet i en timme (vilket i sig själv är onaturligt, det är ju ganska uppenbart). De hänger på bassängkanten och skojar och stimmar och lever rövare medan jag ligger med en arm och ett ben i vattnet och en arm och ett ben strax över bassängkanten i ett uppenbart futilt försök att ta mig upp samtidigt som jag hostar upp det vatten mina lungor sugit i sig istället för luft de senaste 150 metrarna.

Deras beteende ger en dålig smak i munnen. Det och klorat vatten.

Föregående försök att motioneraochmåbra har ju faktiskt inte varit så himla lyckade ens i de bästa av världar.
Jag har aldrig upplevt den där känslan alla träningsdårar talar om. Det där snacket om hur skönt det är efteråt. Hur bra man mår.

Lögnare.

Genom åren har jag haft gymkort (och använt det åtminstone några gånger), sprungit i spår, spelat squash, tränat “boxercise” och en hög av andra precis lika dåraktiga saker. Aldrig någonsin har jag, efter avklarat träningspass, mått bra. Aldrig har jag gått därifrån och tänkt “Herregud vad bra jag mår”. Däremot har jag mått illa, haft kramp, andnöd, våldsam hjärtklappning, yrsel, huvudvärk, lidigt av matthet, kallsvettats, varit osäker på hur i helvete jag ska kunna ta mig hem för egen maskin samt bara varit allmänt nedstämd. Det har på det stora hela varit en ganska otrevlig upplevelse. Tills nu.

För några veckor sedan insåg jag att det kroppsliga förfallet hade börjat gå alldeles för långt. Som vanligt lyssnade jag inte på den där lilla rösten som försöker tala mig till rätta utan åkte ned till närmsta lokal för träningsaktiviteter, som råkade vara ett badhus/gym, och köpte prompt ett årskort. Helt utan att tänka efter eller reflektera över konsekvenserna. Ungefär som när jag köpte nya bilen. Men det är en historia för en annan dag.

Så nu är jag ägare till ett årskort på gym och bad. Eftersom jag föraktar gym och allt de står för återstod simning. Jag har haft väldigt taskiga upplevelser av simning också. Men det var det bättre av två onda ting.
Men nu är jag tvungen att revidera min uppfattning om simning och kanske till och med motionerande överlag. Första gången var precis som väntat fruktansvärd och jag knöt näven mot himlen och förbannade vad som nu förmått mig att köpa ett helt årskort. Men efter ett par försök kom jag på mig själv med att tänka “Fan…vad bra jag mår?!” Det visar sig att jag förmodligen, vid något tillfälle, råkat få lite fiskgener blandade med mina. Det är ju helt sjukt, jag vet. Men så måste det vara. Jag forsar fram som en delfin (Ingen fisk, jag vet. Tack. Hejdå.). Eller kanske en svärdfisk. Eller åtminstone en stor gädda. Eller en allvarligt snabb abborre. Det funkar för mig i allafall.