Ok vänner och alla andra. Mitt intresse för att blogga här har stadigt minskat med tiden och jag känner att det är dags att lägga ner. Besökarantalet har minskat i takt med mitt intresse och nu är det bara några få tappra själar kvar. Jag tänkte fortsätta lite mer anonymt någon annanstans så om någon av de få läsare som är kvar vill hänga på dit går det bra att maila mig på niklas[at]odebo.se så får ni adressen dit. Utöver det tackar jag för mig och de här åren och lägger ner nu.
Peace.
Hur kan jag vara trettiosju år gammal och tycka att “Din mamma”-skämt fortfarande är jätteroliga? Hur?
Din mamma kan vara jätterolig
Ja, så jag kanske köpte en ny dator. Och ja, den kanske kostade lite mer än förväntat. Somliga kanske till och med skulle sträcka sig så långt som att säga att den kostade mycket mer än förväntat. Att den var ett onödigt inköp och annat elakt.
Men till mitt försvar; den är snabb. Och stark. Som Batman.
Jag planterade ärtor i våras och de gav väldigt lite måste man ju säga. Några få ärtor. Goda visserligen men ändå under alla förväntningar. De satt där och vägrade producera trots sol, fin jord, vatten och allmänt mysig miljö. Sen dog de. Vad jag än gjorde med dem så vissnade de och gav mig ett stort fulfinger i processen. Här skulle inte ätas några ärtor. Här skulle det minsann inte växas ett dugg. Istället såg min balkong ut som om någon dumpat radioaktivt avfall på den. Ärtorna tog kollektivt självmord.
Såg det ut som.
Nu är det december och allt som varit levande har dött. Träd, buskar, gräs, blommor. Allt har dött. Då får jag se det här på balkongen:
Levande sockerärtor
En fullt levande ärtranka i början av december. Tittar man närmare ser man att den även har knoppar som kommer bli till blommor. Det är som om de spottar mig i ansiktet. Ett oerhört hån. De trivs bättre i ett regnigt och mörkt december än under min ömma omvårdnad i sol och värme.
Men igår snöade det och idag är det minusgrader ute.
SO WHO’s LAUGHING NOW!
Jag har köpt ett akvarium helt sådär bara. En kollega har väldigt entusiastiskt berättat om sitt akvarium vilket fick mig att minnas “back-in-the-days” när jag hade ett akvarium själv. Så efter ett par veckors tittande och funderande slog jag till och köpte ett – visserligen ganska litet – akvarium. Kravet för min del var att det allt som allt inte fick kosta mer än 1000kr och hittills har jag lagt ut:
Lördagen:
Handlade skrivbord på Ikea.
Kom hem med:
De senaste veckorna har varit helt galna när det kommer till jobb och förutom att jag varit på en stor företagsfest (jobb förstås) har min fritid bestått av att sova och ta igen mig för kommande arbetsdagar. Dock har jag lyckats vara med och fota på dels jobbet och även företagsfesten vilket är najs. Jag får tyvärr inte publicera de fotografierna eftersom det är jobbrelaterat men det gör inte så mycket. Det är mest övningen jag behöver plus att det är rätt kul. Dock skulle det ju vara väldigt roligt att kunna visa upp lite alster så jag måste nog helt enkelt bara ge mig ut på stan och be om lov att fotografera folk. Inte fullt så kul. Anyway.
Jag springer fortfarande. Och jag är en snabb jävel.
Verkligheten
Nu visar det sig att jag har rätt.
Där är det. Svart på vitt. Ni behöver hjälp.
Har ju haft ambitionen att fotografera mer människor men fått problemet att hitta människor villiga att ställa upp. Eller ja, det handlar väl en aning om att jag är lite för feg för att fråga också. Om man nu ska vara helt ärligt. Och när de ställer upp är det inte så ofta de vill att bilderna ska finnas på internet. Dock har jag fått tillåtelse till några.
Komikern Mårten Andersson ondgör sig över hur svenskar super i det här inlägget och kommer genom lite kringelkrokar fram till att det minsann är alla icke-stockholmares fel alltihop. Icke-stockholmare råsuper tydligen och kan inte hantera alkoholen så väl som de mycket mer civiliserade stockholmarna. De som belevat dricker ett glas vin i kombination med intelligenta konversationer och kontinentala middagar. Kanske sabrerar en flaska champagne att fukta munnen med innan maten. Låter det bekant?
Mårten, jag håller med dig till viss del. Det sups något överjävligt. Det gör det. Och Sverige över lag är nog rätt svinigt i jämförelse med många andra länder. Men i övrigt: behöver jag säga mer än Båstad och Gotlandsveckan? Seriöst, ska vi ringa till Båstadsborna och se vad de tycker om stockholmarnas dryckeselegans? Eller fråga en bartender i Visby? Jag tror de har en annan syn på saken.
Precis som förra helgen blev det väldigt lugnt den här helgen. Förkylningen jag dragits med hela vecka slog äntligen ut i full blom men tyvärr på bekostnad av att besök på Norra brunn i lördags.
Jag startade förstås veckan med att matcha förkylning med konferens och det gav ju inget bra resultat i slutändan. Konferensen var dock roligare än förväntat och jag hade ganska lågt ställda förhoppningar. Jag ska inte tråka er med detaljer. Vi kan väl bara säga att tisdagen var ett levande bevis på att tiden faktiskt kan stanna. Jag hann leva ett helt liv innan sista föreläsningen var slut.
Men nu är jag som sagt på bättringsvägen. Ingen bakfylla och ingen förkylning. Nåja, nästan ingen förkylning. Nu kan jag börja leva igen.
Halvsjuk, heltrött och fullständigt utslagen. Jag får be att återkomma en annan dag.
Vilken fucked up dag detta varit. Tonvis att göra, träningsvärk och begynnande förkylning. Allt på en gång förstås. Inget “en-sak-i-taget”-nonsens här inte. Men what the hell. Bring it on. Nu ska jag se fotboll och äntligen äta varm mat. Sen kanske dö en aning.
Om någon av er som besöker mig varje dag (ni är ju ändå ett par/tre stycken) skulle kunna hjälpa mig med ett problem skulle jag bli glad.
En diskussion har uppstått där jag påstår att det är ungefär lika långt från slussen på Söder till Tullinge som det är från slussen på Söder till Sollentuna. Edsberg närmare bestämt. Jag har inga som helst belägg för detta annat än två taxikvitton där summan skiljer sig med några få kronor. Jag hävdar att detta är tillräckligt för att bevisa min tes men blir å det bestämdaste emotsagd. Nu vädjar jag till er att hjälpa till att lösa problemet. Helst till min fördel. Det skulle vara bra.
När man är på väg att vakna på morgonen men fortfarande är kvar i någon typ av halvdröm. Eller när man vaknar till när första dropparna från duschen träffar ens huvud och man inser att man är osäker på hur man kom dit. Eller när telefonen väcker en och man inte ens vet vilken dag det är.
Den känslan.
I fredags var jag på Gröna lund och tittade på Bo Kaspers orkester. Mycket bra faktiskt. Har inte lyssnat på dem så mycket innan men blev positivt överraskad. De är väldigt bra live. Det var enormt länge sedan jag såg ett band live men nu känner jag att jag fått lite blodad tand. Ska göra en insats och gå på flera konserter. Fylla på kulturkontot så att säga. Jag har nog varit lite dålig på det.
Just nu sitter jag på jobbet och kämpar (tappert, om du frågar mig men andra kanske inte skulle hålla med). Det har blivit väldigt sent överlag den här helgen och min åtta-timmar-sömn-om-dygnet-kropp är extremt sur på att jag inte följer reglerna och försöker uppmärksamma mig på det faktumet men än så länge har starkt kaffe tystat rösterna. Eller ja, rösten. Och hur galen låter jag just nu?
Ja nya kameran var det ju. Jag vet att jag sa att det skulle bli mer bilder här men jag har i ärlighetens namn fullt upp med att försöka förstå vad jag håller på med. Min gamla kamera, även om det också är en systemkamera, är relativt okomplicerad. Det finns inte så mycket som egentligen kan gå fel om du kan det mest grundläggande om ISO, bländare och skärpedjup. Det stämmer kanske bara till viss del in på den nya kameran. För det första finns det hundratals inställningar som jag fortfarande inte har någon bra koll. Jag inser förstås att de tillför någonting men får väl erkänna att jag hittills inte riktigt lyckats lura ut vad. För det andra så beter den sig annorlunda än min gamla kamera och det kommer ta ett tag att vänja sig vid det tror jag. Men med det sagt, jag tänkte nog publicera lite bilder här ändå men de kommer nog inte vara av den enormt höga standard ni kommit er att vänja er vid här. Och till dig “Anonymous” som redan nu börjat skriva på ett mail för att förklara att bilderna inte alls är av hög standard: Jag vet för helvete. Ta ett djupt andetag och en kopp kaffe. Googla lite.
Just det, sa jag förresten att jag köpt en ny kamera? Nå, det har jag i allafall. En fin, fin Nikon D90. Får väl se om det resulterar i lite mer bilder här på bloggen.
