Jag vet att jag är rätt dålig på att uppdatera men med tanke på min mikroskopiska läsarkrets så känner jag inte att det ger mig så värst dåligt samvete. Jag ska dock höja ambitionsnivån en aning från och med nu.
Under tiden kan ni ju stödja Mikebikes kamp för att McDonalds alltid ska flurra McFlurryn. Något det slarvas med nu. Gå med i kampen. Stick it to the man.
Jag kom hem mycket senare än planerat. Mycket tack vare SL:s policy att fucka så mycket det går med sina kunder. Det är som en naturlag.
Jag var för en gångs skull tidig till pendeln och snackade med en kompis en stund. När det var en minut kvar knatade jag ner till spåret och när jag är en meter ifrån dörrarna stängs de mer eller mindre framför näsan på mig. Eftersom jag var längst fram gestikulerade jag till det vidriga lilla aset i förarhytten och han ba *:D* och jag ba *:(*
Jag hatar de där jävlarna.
För ganska prick ett år sen blev jag påkörd av en lastbil på E4:an. Han bytte fil och touchade min bil så den hamnade i spinn rakt över fyra filer E4:a i rusningstrafik.
Det är lustigt vad som händer när ens liv faktiskt är hotat. Tiden från att han körde på mig tills jag satt planterad i mitträcket kan inte ha rört sig om mer än ett fåtal sekunder. Kanske fem. Men jag minns allt, precis som de säger. Jag lade märke till allt. Den skräckslagna kvinnan i den gröna Opeln som bromsade så däcken rykte. Den silverfärgade BMW:n som missade oss med millimetrar och som förmodligen tagit kål på oss om den träffat. Smällen när vi slog i räcket och ljudet av plast, metall och glas som krossas. Hur jag sitter där och försöker begripa vad som just hänt. Att jag verkar leva när jag egentligen borde vara död. Hur radion spelade Black Eyed Peas och jag försökte stänga av den men kunde inte komma ihåg hur.
Efter det börjar allt bli dimmigt. Någon kommer till bilen och säger åt oss att inte röra på oss. “Jag har ringt, ambulans och polis är på väg”. Vi säger att vi mår bra. Hon tror oss inte. Säger att vi är likbleka. Ingen annan stannar. Någon tutar och tycker att vi är i vägen. Sen är polisen där. De undrar hur vi mår och ber oss sedan att flytta bilen från vägen. “Ni stoppar ju liksom trafiken”. Förlåt då för fan men vi har just spelat schack med döden och vunnit. Alright?
Nåväl, nu sitter jag här och kan skriva om det och uppskattar livet mycket mer.
Jag såg just något av det roligaste jag sett på väldigt länge på tv.
Föreställ er följande:
En konsert. Publik som headbangar. En mosh-pit. Dödsmetall. Gitarrister som far runt som galningar. En trummis som bankar på i våldsam fart. Rött, grönt, blått, vitt ljus som far över publiken. Rök.
En indisk sångare.
För er som ännu inte läst något med Mil Millington kan jag ju bara säga åt er att göra det på en gång. Ja, det är en order. Nej, ni kan inte “göra det sen.”
Ni ska också läsa hans numera nedlagda blogg. Ja, nu alltså. Sätt igång.
Jag har varit på semester de senaste veckorna, det är därför det varit lugnare än vanligt här. Vilket betyder ett inlägg varannan vecka istället för ett inlägg varje vecka. Jo tack, semestern har varit av tillfredställande art. Första två veckorna innebar ju mer eller mindre tropiskt väder och även om sovandet blev något lidande av den svåra värmen får man ju ändå anse den delen av semestern som synnerligen lyckad.
Men nu är jag alltså mitt i den sista veckan och den är ju skittråkig. Hela sista semesterveckan är ingenting mindre än en lång söndag där man blir kontinuerligt mer låg för att jobbet hägrar. Dygnet måste vändas tillbaka och nattliga tv-serier man följt måste laddas ned istället. Nu verkar det som att jag hatar mitt jobb men det stämmer inte. Jag tycker jobbet är ganska roligt men seriöst, att jämföra jobbet med semester är ju ett uppdrag i futilitet.
Det värsta är väl det här med att börja gå upp tidigt på mornarna. Vad gör man klockan åtta en onsdagmorgon när man har semester? Förslag? Någon? Jag tror jag talar för oss alla när jag säger “Ingenting”. Ingen annan är ju uppe vid den oheliga tiden på dygnet. Inte ens tv:n. Den visar istället något förinspelat reklaminslag på fyra och en halv timme som handlar antingen om magar som magiskt blir platta på bara tre timmar eller knivar som är så vassa att man kan skära igenom en hammare med dem. Syfte oklart. Så jag sätter mig ned med en kopp kaffe på balkongen och försöker “njuta och bara vara” som jag har hört att folk säger. Efter ungefär runt trettio sekunder träder lätt ADHD i kraft och efter en minut är kaffet slut och jag har full-on DAMP.
Det finns ingenting att göra åt det här tillståndet förutom att säga upp sig från jobbet och “ta semester på obestämd tid” så att säga men det är ju å andra sidan inget riktigt alternativ. Jag ska genomlida den här söndagen och sen sätta mig ner på måndag och vara ganska glad för att jag har ett jobb jag gillar.
Det verkar råda en allmän koncensus att värmen är för mycket och jag ser till och med önskemål på Facebook om regn och annat skit. Jag tycker ni är helt galna. Har ni redan glömt den gångna vintern? Mörkt klockan tre, -27 på termometern och fyra meter snö? Skrapa rutorna varje dag, halka, iskalla tår?
Kör på! säger jag. Ös på med värmen och solen. Hoppas det varar för alltid. Sverige har åt helvete för lite palmer till exempel.
Jag tappade min iphone på midsommarafton. Tjoff, i asfalten med glassidan ned. Sen trampade jag på den.
Ni undrar säkert varför. Jag med.
…vad tycker du om att det går att bada i viken? Och om sommar generellt?
Hääääääää
Jag brukade fotografera massor förut. Tror jag ska ta upp det igen.
Utsikt från förr
Eller nära i allafall.
Lång historia kort. Amerikansk kvinna önskar promenad. Hittar inte. Tar direktiv från Google maps. Hamnar på motorvägen. Blir påkörd. Stämmer Google. Google säger: “OMGWTF?!”
Alltså, Google maps är typ kempegrejt. Men man får väl ta det lite för vad det är? Säger Google maps att du ska promenera ut på en tungt trafikerad motorväg kanske man borde tänka, åh jag vet inte…”Näe, jag skippar nog det”. Eller?
I vilket fall gjorde evolutionen ett ryck och kvinnan blev ett fall för “Survival of the fittest”. Nej, hon dog inte. Och grävlingar och igelkottar jorden runt förbannar henne. Evolutionary Fail.
Ok, så jag får väl erkänna att det där med bikermustasch kanske inte var min grej riktigt. Vi kan väl bara försöka glömma bort att det alls har hänt.
För tillfället odlar vi ett gäng med ganska outstanding mustascher på jobbet.
Jag är just nu en systemutvecklarbiker.
